Woxlinska konstgalleriet

DADO


Mirodrag DADO Djuric
Miodrag ”Dado” Duric var en jugoslavisk konstnär, som jag kom att uppmärksamma i samband med en modern kvalitetsauktion hållen av Bukowskis för cirka 5-6 år sedan. Målningen som auktionerades ut gav ett nästintill diaboliskt intryck, med dess väldiga duk draperandes av Dados bestialiska surrealism. Den erinrade om Jheronimus Bosch profana bildvärld, fastän framställt med än mer morbida och organiskt framställda former och figurationer.
Dado är definitivt inget erkänt namn i Sverige, varför verket ifråga salufördes för cirka åttiotusen kronor; vilket månde te sig kostsamt, men ingalunda i relation till dess reella värde.

När jag själv stod inför att inhandla ett verk av Dado (en mindre diptyk, se ovan), utgjorde denna förtretlighet emellertid ej längre några bekymmer, ety kostnaden för verket voro ringa (jämförelsevis) och således fullt ekonomiskt möjlig för mig att lägga vantarna på. Diptyken var smakfullt inramad i originalutförande från tiden runt 1970, om vilket jag kan hävda å det bestämdaste, främst med anledning av målningens utförande, som går i full paritet med Dados måleriska stil för tiden, men även ramen varslar om 1960/70-tal.

Båda delarna ur diptiken är signerade av konstnären, och möjligen skulle de fungera lika väl separerade som tillsammans, men det uppstår en symbios dem emellan vid närmare studium. Den orangea formationen längs ned i den högra bilden vecklar ut sig och fångar tag i den vänstra bildens kycklinglika figur, som i sin tur rikoschetterar tillbaka till den högra bilden och upp mot den nesliga gröntäckta tingesten.
Denna lilla diptyk fångar mycket väl essensen av Dados uttryck, om än i ett litet format. En surrealistisk tanke uppstår nästan, att två dadofigurer rentav har slitit sig loss från någon av Miodrags enorma dukar och hamnat på egna odyséer.

Samlande & Arosenius

Ivar Arosenius
Till ett seriöst och inbitet samlande hör en ideligen ackumulerande kunskapsbank.
Kunskaper inom samlande förvärvas nästan uteslutande, enligt mig, genom empiriska fältstudier. Förvisso kan några kurser i Konstvetenskap främja förståelsen för och kanske vidga några vyer kring det underliggande konstintresset, men det mest essentiella inom just konstsamlande är ändå att utveckla ett öga för kvalitet.

Detta anser jag enbart kan uppnås genom att erfara konst på nära håll, genom att gå på museer och kvalitetsgallerier, och senare pröva sina nyvunna kunskaper genom sålla ut "det bästa" på loppisrundan; det som närmast lyckas motsvara ett, om än inte musealt, ändå habilt utfört konstverk.

08 påbörjades denna kantiga resa mot kunskap och lärdom. Tack vare min någorlunda goda förförståelse kring konst, kunde jag tämligen omgående kvalitetsgallra loppis- och auktionsfynden med hyfsat gott utfall. Jag kunde oftast identifiera upphovspersonerna bakom konstverken jag köpte (konstnärerna ifråga var därmed erkända på ett eller annat sätt), vilket sålunda stärkte tilltron till min egna förmåga att känna igen kvalitet.
Men så snart jag upplevde osäkerhet inför huruvida ett verk höll det konstnärliga måttet (i synnerhet om det rörde sig om abstrakt eller konkret konst), vände jag mig - och ännu gör! - till min mor Rose-Marie Klintman, vars konstnärliga kunnande är överväldigande (exempel ur hennes produktion finns så klart representerade i samlingen).

Det enda sättet för mig att köpa god konst under denna tid, var nämligen genom att göra fynd, enär de ekonomiska medlen voro ringa till följd av studiesituationen. Detta sporrade mig dock i mitt samlande, och gjorde nästan hela operationen till en sport, rent monetärt. Hur mycket kunde jag "tjäna" på att köpa ett billigt loppisfynd, och sedan väga inköpskostnaden mot en potentiell vinst? (I händelse av att jag skulle ämna avyttra verket).

Jag lyckades genom detta företag även bygga upp en stor namnbank av konstnärer. När jag väl fick upp ögonen för en konstnär, hörde det även till (och fortfarande gör), att dels lära mig om vederbörande konstnär, men även att leta information kring dess studiekamrater, och vilka de var och hur deras konst tedde sig.

Ivar Arosenius. Denna lavering av IA hittade jag ligga och skräpa i en kartong på ett mindre auktionsverk i Mellansverige. Med verket av honom fanns bland annat även en akvarell av Yngve Berg (vilken jag alltjämt förfogar över). Jag hade dagarna innan visiten på auktionsverket läst om och fått upp ögonen för denne gigant - Arosenius, men nervtrådarna hade likväl svårt att sammankoppla det faktum med att jag nyss upptäckt konstnären och att jag nu stod i begrepp om att eventuellt äga ett verk av honom.

Tavlan var oöppnad. Det var positivt, i händelse av att det skulle röra sig om ett falsarium, men målningen utstrålande en sådan briljans, att detta tedde sig osannolikt. Á tergo stod att läsa att bilden hade varit publicerad i Söndags-Nisse 1907 (den satiriska tidning, som jag visste att Arosenius hade gjort ett konstnärsnummer av under sin levnad), och detta exalterade mig än mer.

"Dödsförakt" är bilden titulerad, och mycket riktigt står en kraftig, eller korpulent, herre iklädd rustning och trotsar den förestående banen (en argsint getabock). Humor.

Vid första anblicken såg bilden osignerad ut, och det fanns inte mycket som varslade om Arosenius, mer än det rent stilistiska samt angivelsen om Söndags-Nisse (men därom fordrades återigen förkunskaper). Vid närmare nagelfarande återfanns emellertid signaturen; ett monogram utskrivet på lansskaftet. Lådan inropades för cirka 300 kr, och med det säkrades en av mina mest käraste verk i samlingen.

Leonor Fini

Leonor Fini

Leonor Fini torde vara en av de mer intressanta och originella konstnärer och kulturpersonligheter som har verkat under den senare delen av nittonhundratalets första hälft. Hon var extravagant, en Lady Gaga-gestalt i kubik, och frotterade sig obehindrat med 1930-talets parisscens stora kulturpersoner, och hon blev straxt en självklar del av den dekadenta mellankrigstidens bohemiska kulturscen.
Som bildkonstnär var hon autodidakt, men utvecklade snart en stor skicklighet inom såväl olje- som akvarellmåleriet, med en stil som var influerad av surrealismen. Hon fann vänskap hos de stora konstnärerna som verkade i Paris, främst hos surrealisterna: de Chirico, Dali, Ernst, Picasso mfl.

Verket som här presenteras är en akvarell, antagligen utförd någon mellan åren 1950-1960. Jag anskaffade målningen på ett mindre sverigebaserat auktionsverk, som felaktigt saluförde bilden som ett litografiskt tryck. Jag hade inte sett liknande litografiska verk av konstnären, och målningen utstrålade flagrant akvarellism genom datormonitorn, varför jag var nödgad att buda. När jag väl såg den i verkligheten var det tydligt att det rörde sig om ett originalverk, och efter senare efterforskningar hittade jag också ett komparabelt verk, som ytterligare ratificerade verkets autenticitet.

Att det över huvud taget är en möjlighet, att hitta ett originalverk av en världskonstnär av denna dignitet, förklaras enkom genom det faktum att konstnärinnan har blivit försummad i historieböckerna. Idag talas det sällan om Leonor Fini i några vidare sammanhang, fastän hennes sinne för mode och konst har influerat många stora kvinnliga artister genom åren, såsom Madonna och Gaga. Alltjämt väntas sålunda hennes erkännande som en av de stora inom den surrealistiska konsten. Vad som ännu hindrar detta, går inte att förklara på annat sätt än att hon var kvinna, enär detta är symtomatiskt för i stort sett alla verkande konstnärinnor från renässansen till våra dagar, att de försakas till följd av deras könstillhörighet. Kvalitetsmässigt och tidsmässigt är det befängt, att hon inte är ett mer ökänt namn.

Åter till målningen. Verket som sådant representerar dessvärre inte hennes surrealistiska uttryck, varken motiv- eller stilmässigt. Det liknar en sakral scen, möjligen hämtat ur bibeln, men bilden utgör likväl en viktig del i hennes senare konstnärliga utveckling.

PMP

Denna oljemålning på pannå av den jämtländske äktnaivisten Primus Mortimer Pettersson införskaffades under mina studieår i Örebro. Målningen hade enligt utsago köpts av en f.d. vårdare till Primus, som i sin tur hade fått den som en gåva av konstnären (han ska ha varit väldigt frikostig med att ge bort sina verk). Han hade för övrigt en högeligen ymning produktion omfattandes runtomkring fjorton tusen verk, vilka han blev att kreera under sin livslånga vistelse på Östersunds mentalsjukhus. Anledningen till varför han internerades ska ha varit till följd av en nervskada som han ådrog sig under sina dagar till sjös.

PMP:s motiv är ofta drömmande, med varma färgnyanser; som en längtan ut och bort från sin tillvaro. Måleriet i sig blev nog en naturlig tillflyktsort för konstnären, och som tur vad uppmärksammades och hörsammades Primus konstnärliga ådra, enär hospitalet försåg honom med konstmateriell.

Primus motiv ter sig också särskilt naiva, när han försöker återge farkoster, hus, människor, djur etcetera, eftersom han oftast enbart hade sin egen fantasi som utgångspunkt. Men det räcker så klart inte enbart med att ha ett oförstört sinnelag för att kännetecknas som en god äktnaivist, utan till attributet hör ävenledes en initial känsla för färg och form, vilka återfinns i merparten av Primus omfattande produktion. Också bör tilläggas att PMP förmodligen var i total avsaknad av självkritik, varför några mindre bra målningar har slunkit ut på marknaden.

Målningen som härmed presenteras har dock myckna kvalitéer, enligt mitt förmenande. Först kan nämnas det mest uppenbara - nämligen den sfäriska inramningen, liksom vore bilden betraktat utifrån ett fiskperspektiv. Det kan också antyda att betraktaren sitter i en grottmynning, eller att vyn ses genom någon form av kikare. Detta gör denna målning tämligen unik i PMPs produktion, där många av hans motivval faktiskt återkommer i otaliga varianter, men aldrig i denna "inramning".
Även här görs Primus färgbehandling gällande, där han men en klar briljans arbetar med komplementfärgerna: rött mot grönt, blått mot gult, och där varenda detalj är av vikt för bildens helhet. Bilen är exempelvis icke placerad där för att fylla ut något tomrum, utan för att den helt enkelt måste vara placerad där, och kompositionsmässigt harmoniera mot den lilla kobben i sjön.
Pasted Graphic

IAN

Ivar Andersson. Sannolikt rör det sig om Ivar Viktor Andersson, född 1903 i Mölltorp. Denne plausible upphovsman hade egentligen en stil som erinrar om en slags dämpad purism, med expressionistiska inslag. Ett annat attribut som tillhör konstnären är hans utmärkande signatur: ”IAN”, vilken emellertid inte förkommer på mitt verk.

Vad som ändock kan koppla ihop konstnären med verket ifråga, är tiden för dess uppkomst. Enligt de data som finns att tillgå beträffande konstnären, inleddes hans konstnärliga bana i 30-årsåldern, efter flera år som arbetande konstruktionsritare, och just detta verk är tillkommet 1934, precis vid tiden för detta förlösande stadium i hans liv.

Målningen är tydligt influerad av tidens modernism eller möjligtvis italiens futurism. Sättet på vilket målningen är komponerad varslar också om en slags konstruktivism (jämför med Sovjets samtida konstruktivister), med dess enkla men likväl effektiva uppbyggnad. Den flörtar också med exotismen med anledning av motivet, och dess inneboende längtan och hyllning till varmare breddgrader.

Målningen är signerad Ivar AnderSon, där s:et skrives som en kapital, vilket möjligen kan innebära dubbla konsonanter. Som sagt, denna målning, i händelse av att det rör sig om Ivar Andersson (f. 1903), är ett mycket tidigt exempel ur hans produktion, och således kan man anta att monogrammet IAN ännu inte hade utvecklats och satts i bruk.
Hur det än månde vara, är detta ett förtjusande exempel på svensk mellankrigsmodernism.


Ivar Anderson

Preludium

I och med denna blogg-serie ämnar jag - med högtravande språkbruk i ett försök om att knyta an till traditionen kring Albert Engström (dock förutan dennes skamliga kvinnosyn), Ynvge Berg och andra gamla konstkritiker och konnässörer - diskutera kring konsten som återfinns i undertecknads samling. Det kan handla om allt från särdrag i konstnärernas hantverkskunnighet eller om fantasin i deras respektive bildvärldar, eller rentav generella diskussioner kring konstnärernas leverne och/eller historia; kanske för att underbygga och ge ytterligare substans åt de iakttagelser som kommer att göras utifrån samlingens olika konstverk.
Parallellt med dessa månatliga eller förhoppnings veckoliga blogginlägg, kommer också tankar att yppas beträffande mitt egna samlande; om upprinnelsen därtill samt vad som alltjämt driver min ständiga jakt på nya spännande tillskott till samlingen.

Själva samlandet initierades 06, då jag som brådmogen 18-åring besökte Stefan Daagarssons (konstnär/författare/musiker) konstgård utanför Bollnäs, där han låtit upprätta ett rum särskilt avsett för sin egna konstsamling. Väggarna draperades av verk, och jag blev totalt hänförd över denna imponerade samling, som han förvärvat under årens lopp.

Själva fröet till detta intresse såddes dock långt innan, och detta till följd av min mors konstutövande, samt mina båda föräldrars drivkraft att släpa med mig och min bror på Europas alla stora konstmuseer, där jag utsattes för en intensiv kulturell indoktrinering, som vid själva exponeringstillfällena dock kändes oerhört mödosamma (jag var generellt mer intresserad av att spela på min gameboy).

Ungefär 2007, vid 19 års ålder köpte jag en litografi av Axel Olson (Halmstadgruppen), eftersom jag hade läst mycket om denna konstgrupp, och insåg att jag till en relativt billig penning kunde köpa något som hade gjorts av honom. Emellertid var motivet särdeles grått, båda ifråga om färg och livlighet, och representerade egentligen ingalunda den surrealism som jag förknippade honom med, men jag kände dock en stark tillfredsställelse över att över huvud taget äga något som hade hanterats av konstnären själv. Själva bilden äger jag inte längre.

Jag tänker dock inte presentera samlingens verk i någon kronologisk ordning, ej heller i någon kvalitetsordning, utan själva ordningsföljden kommer att vara godtycklig, dock med avsikten att någon gång hinna avhandla samtliga verk i samlingen.

Jag uppmuntrar även till kommenterar, och gärna konstruktiva sådana, som eventuellt kan bringa fram en diskussion kring konstverken, såsom det kan uppstå i ett konstgalleri eller på ett museum, över ett verk där iakttagarna känner olika upplevelser kring de åsedda verken.

Först ut presenteras en akvarell av stockholmsbördige Igge Karlsson, mig veterligen alltjämt i livet, vars professionella bana som konstnär sträcker sig från sent 50-tal. En efterkrigets expressionist, ofta med en palett med klara och gälla färger. Konstverket ifråga inhandlades (mycket ovärdigt för konstnären) på en loppis i Sundsvall för knappa hundralappen. Målningen är stor och motivet föreställer en travbana utanför Stockholm, där hästarna är i full galopp, med det diffusa färgskimret runtom, som förstärker känslan av en ögonblicksbild, en impression om så vill. Dessvärre är färgerna något urblekta, och glaset något smutsigt, vilket därmed dämpar den kolorit som fordom förmodligen varit.

Igge Karlsson